Det är svårt att riktigt sätta ord på vad som händer när människor kommer samman på det sätt vi gjorde på Frötuna. Ändå vill jag försöka, för det finns en tacksamhet i mig som vill få ta plats. Retreatet Ledarskapet & Livet blev en sådan där upplevelse som stannar kvar. Inte bara som ett genomfört arrangemang, utan som något levande. Något som fortsätter att röra sig i mig långt efter att väskorna packats, ljusen släckts och den sista bilen rullat därifrån. Jag känner en så stor tacksamhet över att det blev just så fint. Så närvarande. Så mänskligt. Och ja, jag vågar säga det rakt ut. Det blev en succé. Frötuna Gård&Retreat - en plats som bär oss Frötuna gjorde något med oss redan från första stund. Den där stillheten som inte känns tom, utan trygg. Ljuset mellan träden. Vattnet. Luften. Det mjuka i att få vara på en plats som i sig själv bjuder in till lugn och reflektion. Det är som om miljön hjälper oss att sänka tempot och inbjuder oss att komma lite närmare vår kärna. Vi behövde i

Jag har ofta tänkt på hur sällan vi faktiskt gör stora, dramatiska felval. Det är inte så det brukar gå till. Oftast börjar det med något som nästan känns rätt. Ett beslut som är rimligt. En ambition som är sund. Ett ja som inte riktigt skaver tillräckligt mycket för att vi ska stanna upp. Sedan rullar det på. Vi anpassar oss lite. Höjer tempot lite. Tänker att det är tillfälligt. Att det ordnar sig när det lugnar ner sig. Att vi snart är ikapp. Det är någonstans där jag tycker att bilden av tåget blir så träffande. För det är inte så att vi medvetet kliver på fel tåg. Vi kliver på något som verkar ta oss framåt. Problemet uppstår när vi märker att riktningen kanske inte är vår, men ändå sitter kvar. Ju längre vi åker med fel tåg desto svårare blir det att ta sig tillbaka. Inte för att det är omöjligt att byta riktning, utan för att det kostar mer ju längre tiden går. Vi har investerat energi, tid och ofta en del av vår identitet. Vi kanske har berättat för andra vart vi är på väg. Vi

Det är den 3 januari. Runt omkring i Mellansverige är det snökaos och vintern tar plats på sitt alldeles egna sätt. Allt går långsammare, tyngre och lite mer på tvären. Precis så som jag tycker att januari ofta gör. Jag sitter med en kopp cacao och känner hur det här året fortfarande är ungt. Oskrivet. Inte redo att pressas in i planer eller löften, utan snarare något som behöver få landa först. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i tanken på nystart bara för att kalendern säger så. För mig bjuder den här tiden mer in till lyssnande än till acceleration. Kanske känner du igen dig. Att kroppen fortfarande är i vinter, även om omvärlden vill något annat. Att energin behöver få röra sig varsamt för att inte gå sönder på vägen. För mig har januari genom åren blivit en månad för riktning snarare än prestation. En tid då jag sorterar, tänker och låter sådant som varit diffust långsamt bli tydligare. Det är också här, i den här rytmen, som mycket av det jag gör tar sin form. En viktig del